nilssonslouise

Som rivet ur ett sista kapitel. Känslan som relaterar till att jag sitter och skakar. Inte bara för att jag fann det uppenbara i dom olösta gåtorna, men som ett plåster på alla sår jag skapat. När orden flyter ut i de tunnaste av det tunna och mina andetag vävs i ett nät som inte finns. Känslan så obeskrivlig att ett näste tappar sitt hårda tag. Lagar en bit av det som fallit ihop och tårkar miljontals kristalltårar. I det rum där tapeten börjar släppa och golvet knakar, finner jag mig trygg. För ställen där mina tankar flyter ut, är ställen där det uppenbara inte finner sig. Där inget är sig likt. När tapeten flagnat bort helt och golvet är fullt med sprickor, ska jag återvända. Inte innan dess.